EU:s stålprotektionism slår mot Europas egna tillverkare

EU säger sig förespråka frihandel.

Ändå har man under de senaste åren infört tullar, kvoter och koldioxidavgifter som gjort stål betydligt dyrare för europeiska företag. Syftet är att skydda Europas stålindustri. Kostnaden bärs däremot av en betydligt större grupp: företagen som använder stål som råmaterial.

Som importör av rostfria stålprodukter ser jag detta på nära håll. Våra kostnader för tullar och andra importavgifter har ökat med flera hundra procent de senaste åren. Vi har inte marginaler för att absorbera det. Det är våra kunder som får betala.

Under samma period har EU:s handelspolitik blivit alltmer protektionistisk. Tydligast är det inom stål, där importen sedan 2018 belagts med allt snävare restriktioner:

Importkvoter per produktkategori och ursprungsland, med 25 % tull på volymer utöver kvoten

• Antidumpningstullar på produkter från framför allt Kina, men även från Taiwan, Indien, Turkiet och andra ursprung

• CBAM, EU:s mekanism för koldioxidjustering vid gränserna

• Skärpta regler från juli 2026, med kraftigt sänkta kvoter och fördubblad tull utanför kvoterna till 50 %

De officiella skälen är global överkapacitet på stål, behovet av att skydda EU:s stålproduktion (även av strategiska skäl) samt miljöhänsyn. Argumenten har poänger. Vad de förbiser är det största problemet med importrestriktioner: de drabbar Europas stålkonsumenter oproportionerligt hårt.

Vem betalar?

Om syftet med en åtgärd är att skydda tillverkare från konkurrens leder det oundvikligen till högre priser för kunderna. Tillgången på importerat material minskar, och europeiska producenter får utrymme att höja sina priser.

Kunderna är i det här fallet alla företag som använder stål: verkstadsindustri, fordonsindustri, vitvarutillverkare, möbelindustri och många andra. Högre råmaterialkostnader försvagar deras konkurrenskraft. Till råga på allt konkurrerar många av dem med kinesiska färdigvaror tillverkade av billigt stål, vilka kan komma in på EU-marknaden utan motsvarande tullar eller CBAM-avgifter – åtminstone i dagsläget. EU har föreslagit att CBAM ska utvidgas till nedströms produkter, men tidigast 2028. Fram till dess sätter EU:s handelspolitik krokben för sig själv.

46 mot 1

Stålförbrukande industrier sysselsätter cirka 13,6 miljoner personer i EU. Stålproducenterna som skyddas från konkurrens sysselsätter cirka 293 000. Det motsvarar ungefär 46 jobb i stålkonsumerande företag för varje jobb inom stålproduktion (siffror från Eurofer och Eurometal).

Ändå tycks EU:s handelspolitik väga intressena hos 293 000 stålarbetare tyngre än intressena hos 13,6 miljoner människor längre ner i värdekedjan. Varför?

En förklaring kan vara att EU har ett begränsat antal stålproducenter som var och en är en stor arbetsgivare på sin ort. När ett stålverk hotas av nedläggning märks det omedelbart: tusentals jobb på en och samma ort, rubriker i media, fackliga protester. När tiotusentals stålförbrukande företag drabbas av ökade kostnader märks det knappt alls. Stålproducenterna har dessutom en mycket stark lobbyorganisation i Eurofer – en av de mest effektiva i Europa. Stålkonsumenterna är utspridda över många olika branscher och betydligt sämre organiserade.

Inte bara Kina

Kina väcker sällan sympati, och det finns tydliga belägg för otillbörliga industrisubventioner. Vad som sällan nämns är att Taiwan – ett litet, demokratiskt land med marknadsekonomi – hör till de länder som drabbas hårdast av EU:s tullar och kvoter. En stor del av det rostfria stål vi importerar kommer från Taiwan, vilket förklarar varför våra kostnader har ökat så kraftigt.

Att hitta rätt balans

Ingen ifrågasätter att Europa behöver en livskraftig stålindustri. Frågan är om nuvarande politik har hittat rätt balans. När råmaterial fördyras för Europas egna tillverkare, samtidigt som importerade färdigvaror ofta kan säljas på den europeiska marknaden utan motsvarande pålagor, motverkar EU:s industripolitik sitt eget syfte.

En bättre balans borde utgå från tre åtgärder: att analysera konsekvenserna för stålförbrukande industri innan nya åtgärder införs; generösare kvoter för produkter som EU:s egna verk inte tillverkar i tillräcklig volym eller specifikation; samt att tillämpa CBAM på färdigvaror samtidigt som på råmaterial, inte flera år senare.

Det uttalade målet är att stärka Europas konkurrenskraft. Men konkurrenskraft skapas inte i första hand genom att producera stål. Den skapas genom att förädla stål till maskiner, fordon, energisystem och andra produkter som hävdar sig på världsmarknaden. Om EU fortsätter att prioritera skyddet av råmaterialproduktion framför konkurrenskraften hos företagen som förädlar den, riskerar vi att vinna slaget om stålet men förlora kampen om industrin.

Anders Nilson Ägare och vd, Kominox Group